karlstjejklassiker.blogg.se

Redan dagen efter Vansbro-simningen tog Johanna ut sitt sommarlov, det vill säga att det inte har förekommit någon som helst form av träning på flera månader!

Om vi då inte ska räkna dit lite sportfiske i de dalsländska skogarna eller våldsam berusning på släktträff?

 

 

Vi lämnar helt enkelt Johannas träningsbrist med det här, skämmas får hon göra själv, jag gjorde det relativt klart redan INNAN spektaklet Vansbro att jag skulle koncentrera mig på min grillning fram till mitten av september då man gör bäst i att börja lugna sig lite och enbart grilla fyra av sju veckodagar!

Så med detta intro! Måste jag påstå att vi är tillbaka hungrigare! törstigare! snabbare! tuffare! och betydligt mer tävlings inriktade än vanligt!

Eftersom jag som sagt lagt krutet på grillningen i sommar, och precis just nu idag ställt in sommargrillen i garaget och plockat ut höst/vinter och vår-grillen, så har jag liksom glömt att nämna att hon ska springa Lidingö-loppet om exakt en vecka!

Jag ska inte ljuga, men det mottogs med en viss stress och ångest, Framförallt eftersom jag har planerat in en konferens om just ledarskap/rödvin JUST den helgen! Och inte kan följa med till det fagra Lidingö JUST den helgen!
Men driftig som jag är! Så har jag sett till att Johanna kommer att mötas upp av mina Jugoslaviska vänner, med en flora av erfarenhet och ledaregenspaker av yttersta världsklass så vet jag att hon är i goda händer och kommer troligen att prestera toppresultat på fruntimmersmilen!

I morgon var det då dags, för Johannas premiär, den första tävlingen i hennes tjejklassiker, nerverna sitter utanpå våra kroppar, vi hanterar det olika.

Jag har bjudit in en annan coach, livs-coach Viktor Barke, känd från bland annat tv programmet ” Du är vad du äter”.
Där han snabbt gjorde sin agenda känd!

Jag citerar ” Anna Skipper har schyssta bröst och är eventuellt singel”

Viktor och jag passade på att inviga mina nya stövlar, lyssna på hårdrock och turas om att skicka ner lite syre till Märtas tre abborrar.

Ikväll har jag planerat en myskväll för Johanna, ett så kallat hemmaSPA, så att hon ska få ro och vara redo i kroppen.
Levande ljus, badkar och ett glas rosé, fast jag tänkte göra det Vansbro-style, det vill säga en badtemperatur på 15,7 grader, och Märtas tre abborrar i karet.

Det var länge sedan sist, vi har bland annat hunnit med ett träningsläger på den vackra grekiska ön Samos.
Vilket jag trodde skulle vara idealiskt inför Vansbrosimningen nu till helgen… Så blev det inte.
Jag skulle kunna räkna Johannas sammanlagda simtag mellan ljumskarna.

Johanna spenderade dagarna i en solstol, jobbandes på den där ”brännan ” man eventuellt kan visa upp där våtdräkten lämnar lite hud.
Jag spenderade dagarna grubblandes tillsammans med en grekisk bartender vid det slående namnet Alkis.
Fruktansvärt roligt tyckte jag, fruktansvärt jobbigt tyckte han.

Semestern/träningslägret gav dock lite frukt, i form av tre liter av den mycket kända och näringsriktiga grekiska sportdrycken Ouzo.  Med den i kroppen kommer jag garanterat inte att känna av kylan i min solstol som jag ska montera upp vid målgången i Vansbro.

Detta om detta, (är ett uttryck jag ärvt av en backhoppande-gymnastiklärare), vi finner även citatet ” en spontanapplåd”, som sträcker sig i max två! Handklapp.

Idag har vi lite utav ett korvtema här på ranch Horcic/ Ekström, jag dricker pilsner och Johanna ska prova sin våtdräkt!

 

 

Som ni kanske märker försöker vi tillsammans toppa våra former inför Vansbro-simningen, denna masshysteri av människor som valt att leva sitt liv motströms.
 

Det kan uppstå situationer, som man inte kan förutse, som man inte kan göra någonting åt, inte ens världens i särklass skarpaste coach kunde förutse hur den jämtländska magsjukan skulle utveckla sig.

Men så här är det, att vår lilltjej Heavy Märtal Horcic åkte i tisdagskväll på den beryktade magsjukan.
Det blev tvättmaskin på tvättmaskin, hink efter hink och tår efter tår.
Det kan liknas vid en regnig morgon på tex en Sweden Rock Festival, man har dragit i sig på tok för många olika sorters taskigt brännvin, man har sovit i en liten hög tillsammans med fyra andra grabbar, som allihop har sett sina bästa dagar passerat förbi.

Ungefär så kan jag tänka mig att hon har mått, men vi hade våra förhoppningar på att hon skulle vara så pass frisk och ha i alla fall lite ork för att sova hos sin farfar, så att vi kunde transportera oss söder ut på fredagförmiddag, till de små, sneda och gula lekstugorna jag bokat på Vadstena camping och, framför allt en start i 2013 års Tjejvättern, det första staplande steget i JOHANNAS TJEJKLASSIKER.

Men, som sagt, det uppstod en situation, närmare bestämt igår kväll.
Märtal somnade bredvid mig, på den provisoriskt uppbäddade sjuksängen framför TV’n, hon vaknade, ledsen, och ville tydligen spendera sin feber tillsammans med Johanna.
Jag bar dit en mycket varm, och ledsen liten tjej.

En liten stund senare ropar det från sovrummet, jag kommer in och får en krampande, helt utslagen Märtal i famnen, ögonen har rullat upp, hon börjar bli blå om läpparna och är helt okontaktbar.
Hon bara rycker och rycker i hela kroppen, jag försöker på alla sätt att få kontakt med henne, tror att hon har fått något i halsen, att hon vill kräkas, men inte får upp det. Jag stoppar ett finger i hennes hals, jag vänder henne upp och ner, jag skakar och skakar men inget händer.

Jag tror, att jag resonerar som så, att jag vill springa till en granne, för att få hjälp av någon som förhoppningsvis är klar i huvudet och inte är på väg att bryta ihop.
Maria, sjuksköterska och granne känns som ett givet val, kalsonger, kvistar och brännässlor spelar inte någon större roll.

Samtidigt ringer Johanna 112, som skickar en ambulans, Märtal kvicknar till, slutar krampa och börjar andas nästan ljudlös.
Ögonen vill dock fortsätta att rulla upp i huvudet, jag vet inte riktigt vad Maria sa när hon öppnade, jag och Märtal hade nog redan börjat gå hem igen.

Ambulansen kommer när vi står i köket, hon gråter nu och börjar kunna fokusera sin blick. Hon har bitit sig själv i läppen och blöder.

De tycker att vi borde följa med in till Falun, konstaterar att hon har fått en feberkramp, totalt ofarligt, men kan se fruktansvärt ut för dem som ser det, jo tjena, känns ju som ett uttryck som passar in just där.

Märtal och Johanna åker ambulans, jag tar vår egen bil en 20 minuter senare, och sätter troligen hastighetsrekordet Älvdalen – Falun.
Trots att jag vet, innerst inne att allt är bra, så är det jävligt svårt att inte tänka dem värsta tankarna.

Alla som suttit i akut-rum vet ju att väntan kan bli lång, så också i vårt fall, men Märtals feber är borta, hon sover i Johannas knä.

05.00 får vi vårt rum, på barnavdelningen, de vill ha kvar henne för observation.

Vi väcks halv nio, av en sjuksköterska.  Märta sover när hon går,
för att efter en stund vakna, hon sätter sig i sängen som hon delar med Johanna, jag ser henne, hon tittar sig runt i rummet,hon ser mig och utbrister, kärnfriskt ” HEJ PAPPA!”
Hon går upp, äter lite frukost, duschar och verkar vara i sitt livs form, redo att utan problem springa, simma, cykla eller skida 10 mil!.
Hennes föräldrar är trötta, men otroligt glada över att hon visar upp ett sådant strålande humör!

Feberkramper är helt ofarliga, och kan hålla på i upp till 15 minuter, jag vill se de jävla föräldrarna som håller sig iskall i de 15 minuterna, som inte bryter ihop, gråter och svär.
Feberkramper är helt ofarliga, men kan som sagt upplevas så som att barnet ”kvävs” alternativt ”dör”.

All magsjuka och feber, all panik och alla känslor gör, att vi ställer in hela Vätternrundan, inte bryr oss nämnvärt om vi inte får något sjukintyg och blir av med pengarna.

Vi sparar vätternrundan, vi avslutar JOHANNAS TJEJKLASSIKER i Motala 2014, och ser fram i mot Vansbrosimningen i Juli istället!

Det betyder, om man ska se det roliga i allt det här, att Johanna måste börja träna simning! Vilket i sin tur betyder att det eventuellt blir väldigt många baddräktsbloggar i framtiden!

Kärlek, respekt och rock n roll // Kalle

Ett terroristdåd?
Ett terroristdåd så djävulskt välplanerat, direkt riktat mot Johannas stora tjejvätternrundan-tränings-satsning?

Nej, nej! Det är en sjukdom, en sjukdom direkt hämtad från Dante’s inferno.
Kräkningar och diarrér! Djävlar och demoner!

Importerad från de Jämtländska skogarna har den slagit klorna i nästan samtliga barn i släkten, stora som små ligger dem i högar och kräks och bajsar vatten.
Det började så oskyldigt, näst intill gulligt,
för att sedan växa, till ett monster som äter tävlingsnerver, resultat och snabba cyklar.
Ett som förkroppsligar vår värsta mardröm, att inte vara kapabla att genomföra tjejvätternrundan.

Så vad fan gör man? Plastar in jordkällaren och sätter Johanna i karantän?
Slutar väl i Aftonbladet som den där österrikiska gubben som hade glömt att släcka i källaren.
Idéerna räcker inte till, det är helt enkelt bara att förlita sig till det berömda hoppet.

Att inte vi ska fira den 8 juni hand i hand, spottandes över en lite för ostädad toalettstol är just nu min högsta dröm!

Som coach, har jag dock ett extra kort i rockärmen, brännvin, håller man sig till en sträng diet av brännvin så är det inte mycket som biter på kroppen, och skulle man kräkas, kan man alltid skylla på spriten!

Igår kväll fick jag för första gången i mitt liv uppleva riktig besvikelse, en besvikelse så avgrundsdjup att jag inte såg någon annan utväg än att ta tjuren vid hornen och skriva ett mail direkt till besvikelsens källa.
Här nedan följer ett mail, och ett svar, som i sin tur följs av ett nytt mail, och kanske senare ett till svar.
Ett mail som jag med sorg och bedrövelse skickade igår kväll, ett mail som gjorde så ont att skriva att jag idag känner mig som en urvriden disktrasa.


Det är med sorg jag skriver, det är med sorg jag vänder mig till just er, företaget Kellogg’s.
I flera år har jag och min sambo Johanna avnjutit en av era populära frukostflingor, närmare bestämt ”special K”.
Hon, för att hon är av den idrottsliga typen, och den ska ju visst vara bra för formen, och jag, mest för att jag tycker att den är förjävla god helt enkelt.

Det var med ett glädjerus jag upptäckte att min lokala butik nu fyllt ut sitt sortiment med ” STORPACK special K”.
Självklart åkte den med i vagnen med motiveringen, ” Nu behöver jag inte ränna här stup i ett och köpa flingor”.
På förpackning stod det också – MER SMAK, MER FULLKORN, INNEHÅLLER FIBRER.

Vi tar dem i tur och ordning:
MER SMAK – Jättebra grej! Eftersom jag gillar smaken! Och smakar de mer av det goda så måste de ju vara ännu godare nu!
MER FULLKORN – Ja det är ju också bra, trots att jag egentligen inte vet så värst mycket om just fullkorn.
INNEHÅLLER FIBRER – Det ska ju vara bra för magen har jag hört!

Allt såg ju så perfekt ut i mina ögon, fram tills precis just nu.
Jag satte mig, för att i lugn och ro avrunda helgen och äta lite kvällsfrukost (alltså det man äter till frukost, fast på kvällen).
Glad i hågen öppnade jag mitt nyinköpta storpack Special K.

DRA PÅ TRISSOR – tungan krullade sig och adrenalinet rusade i höjden.
MER SMAK! Stod det ju, inte ENBART SOCKERSMAK!

Om jag förstår saken rätt, så har ni alltså bytt ut Special K flingan mot någonting som smakar som pressat socker och målat det brunt/beigt?
Det kan jag tycka är ganska dumt, då jag har valt special K flingan för att den INTE smakar socker!

Det är absolut INTE okej, varför inte skapa en helt ny flingserie som ni döper till KELLOGG’S NYA SOCKERCHOCK, eller VILL-NI-VARA-VAKEN-OCH-SOCKER-HÖGA-HELA-NATTEN-FLINGA!

Nej ni Kellogg’s hur bemöter ni den här kritiken egentligen? Och har ni något svar på hur det blev så här?
Finns det någon annan flinga ni kan börja tillverka för oss som ännu inte utvecklat ett sockerberoende?

För just nu vågar jag inte ens mata fåglarna med flingorna, dem kan ju utveckla diabetes typ 2 av er ”NYA OCH ÄNNU BÄTTRE” special K flinga!

Tacksam för svar, Karl Ekström 28 år, Älvdalen

Hej Karl!

Tack för ditt mail.

Vi producerar i dag Special K efter ett nytt recept för att skapa en bättre och godare smak. Den nya Special K innehåller mer fullkorn och fiber samtidigt som mängden mättat fett och salt har minskat. Flingorna produceras också på ett annat sätt, då sockret sprutas på sist i produktionsprocessen. Den innehåller fortfarande samma mängd socker som tidigare.

All europeisk produktion av Special K baseras nu på det nya receptet. Alla Special K-produkter som produceras och säljs i Europa från och med nu kommer innehålla den nya flingan. Den gamla produkten kan finnas kvar ett par månader, speciellt i mindre butiker där lagret räcker längre. Vi räknar däremot med att den ska vara helt utbytt vid slutet av året.

Vi hoppas, att ni trots detta ändå fortsätter att tycka om vår nya Kellogg’s Special K.

Med vänliga hälsningar,

Kellogg’s Konsumentkontakt

"Vi hoppas, att ni trots detta ändå fortsätter att tycka om vår nya Kellogg’s Special K."

Nej, i mitt e-mail framgick det ju ganska tydligt att jag inte gillar era "nya" Special K.
Så det finns ju inte direkt någonting att fortsätta att tycka om.

Alltså, summan av kardemumman är ju att man inte skriver "MER SMAK", om man helt ändrar smaken.
Går man till sin lokala glasskiosk och köper sig en Piggelin med texten "mer smak" på papperet så blir man ju tvärilsken om det visar sig att den smakar lakrits!

Svaret dög med andra ord inte alls, försök gärna igen!

Med vänlig hälsning Karl Ekström

Du har ju en del tunga meriter i bagaget, vilken hänger du högst?
Jag hänger absolut högst 2 st guldmedaljer i X-games 2011. Efter att ha hamnat på en 4plats 4 år i rad så kände jag att det var dax att jobba hårdare för det och det gav resultat.

Nu går det ju inte riktigt att jämföra Vättern-rundan och Vasaloppet med just ditt idrottsval, så jag tänkte snacka lite uppladdning istället!
Vad gör du innan en stor tävling, tex X-GAMES?
X-games är det största eventet på året . Det går tidigt redan i Januari. Resultetet för X-games är avgörande för hela resterande året när det gäller Uppvisningar/tävlingar och sponsorer. Så det är 1,5 månads stenhård träning med guldmedalj som mål. Måste erkänna att man måste ibland tvinga sig att träna när det typ är 25minus ute. Men när man står på pallen så gör det allt värt det hela.

Du har ju gjort världens längsta bakåtvolt, på 44,8 meter! Hur går tankarna INNAN ett sådant hopp? Gäller det att vara i mentalt topptrim eller är det bara Rock ”N” Roll?
Det är det mest skrämmande och nervpirrande som finns. I och med att ingen har ens varit i närheten att flippa så långt så vet man inte ens att det är möjligt över huvetaget. Men det är det som är det drivande i det hela , utmaningen och spänningen. Det är en blandning av att bygga upp det hela och tänka smart. Men när man väl är på väg mot hoppet så är det en hel del rock'n roll över det hela.

Har du några uppladdningsknep att dela med dig av till Johanna? Det blir ju ganska många uppladdningar att göra innan det här är över!
Vet inte om det är sjukt tänkande men det hjälper mig. Tänk dig att ditt land vill att du ska springa mot frontlinjen i ett krig å du är typ 100% död. Här har du ett val och chanserna är en hel del större att det ska gå vägen. Tänk på den där frontlinjen när du tvekar över något. Men utmaningen får inte gå till överdrift, jag har backat av några gånger för att jag inte hade den rätta magkänslan för hoppet.

Hur ser framtiden ut? Är det kanske läge för en Klassiker snart?
Jag är inte klar på bra länge. Allt har ju så klart med skador att göra men jag känner mig bättre i kroppen nu än jag har gjort på en längre tid. Det gäller att hålla i träningen. Man blir äldre och det krävs mer kroppslig träning ju äldre man blir. Jag ska hålla i så länge som kroppen håller. Kolla på Dany Way eller Tony Hawk. De är ju nästan pensionsålder på dom å dom håller på ännu.

Sist men inte minst så undrar jag såklart vad du har för favoritvin? Det räcker med att svara rött!
Vin är inte min starka sida. Öl håller en i schack. Brukar barka nog ändå . Men dricker jag vin så är det nått lättdricket vitt vin.
It's a long way to the top if you wanna rock'n roll