Hellre än fisk!
LAND I SIKTE! Skrek jag, 400 FRISKA METER KVAR NU GUMMAN! SJUNK INTE!
Det är lätt att ryckas med när man är på folkfest, men vi ska ta det från början, i lugn och ro.
Jag ska erkänna att jag hade planerat lite dåligt, det var nämligen jag som fick köra bilen till Vansbro, en sträcka på ungefärliga tretton skogiga och älgtäta mil. Jag vet av gammal vana att folkfester och idrottsliga ögonblick blir lite roligare med ett par stadiga innanför västen, men jag fick ju skylla mig själv och stanna kvar på mattan hela dagen.
Vi plockade upp Emma, Johannas syster och tillika tjejklassikern partner, lämnade av Märtsson och lämnade Älvdalen.
Johanna laddade som vanligt upp med att sova, bli lite åksjuk och muttra de tretton milen.
Väl framme blev det lite oplanerat mingel då vi försökte hitta rätt, hitta nummerlappar och hitta älven, som ni ser, så löste det sig tillslut!
Jag vet ju, och ni vet ju vid det här laget att Johanna inte är någon direkt ”badsugen” tjej, hon gillar inte vatten överhuvudtaget!
Så med 15,9 grader i vattnet var jag nervös över hur hon skulle reagera,
Speaker vid starten var ingen mindre än den tidigare nämnda gamla gympaläraren, Jonas Andersson.
Han gav Johanna stort utrymme i högtalarsystemet, och hyllade hennes satsning på Tjejklassikern!
Även mitt namn nämndes inte mindre än tre gånger och bloggen fick sig en skopa av hyllningsleven också.
Vi tackar ödmjukt Jonas för den fin fina reklamen du gav oss!
Så var det alltså dags, att ta ett par snabba kliv rakt ner i älven, det såg ungefär ut som på TV-kanalen AnimalPlanet.
Hundratals vattenbufflar som kastar sig rakt ut i det okända, bland krokodiler, gifta grodor och män med spjut.
Johanna och Emma var bland de första i, och lyckades knipa sig två bra platser.
Jag i min tur sprang, sprang som fan, över en bro, över en å och över en tant.
Allt för att hinna till världens längsta brygga, för att under 1000 meter traska stigen fram och ropa peppande ord till Johanna.
Det är nu jag måste hålla isär mina roller.
Som coach är jag stolt, stolt över att hon simmade som en sjöjungfru, fort och med helt rätt teknik!
Som pojkvän är jag stolt, stolt över att hon faktiskt ”badade” 1000 meter i svinkallt vatten!
Men mest över hela jävla prestationen! Att hon faktiskt gjorde det! Och klarade det!
Fast jag tvivlade aldrig ens en sekund!
Jag mötte upp henne bakom målet, påväg till duscharna, glad, trött och benen som sönderkokt pasta, men otroligt glad!
Se slog glädjen om, till illamående, yrsel och nästan svimning (swiming, ORDVITS!)
En banan och en chokladbit fick bli medicinen innan hon stapplade bort till de gemensamma duscharna, som hon i efterhand beskrev så här ” det var som ett koncentrationsläger, alla var nakna och uppradade”
Då var det då klart, den första deltävlingen i JOHANNAS TJEJKLASSIKER, återstår alltså ett par stycken innan vi har rott det här projektet i land.
Så vi fortsätter och träna, dricka rödtjut och bjuda på Johanna!
