karlstjejklassiker.blogg.se

Det kan uppstå situationer, som man inte kan förutse, som man inte kan göra någonting åt, inte ens världens i särklass skarpaste coach kunde förutse hur den jämtländska magsjukan skulle utveckla sig.

Men så här är det, att vår lilltjej Heavy Märtal Horcic åkte i tisdagskväll på den beryktade magsjukan.
Det blev tvättmaskin på tvättmaskin, hink efter hink och tår efter tår.
Det kan liknas vid en regnig morgon på tex en Sweden Rock Festival, man har dragit i sig på tok för många olika sorters taskigt brännvin, man har sovit i en liten hög tillsammans med fyra andra grabbar, som allihop har sett sina bästa dagar passerat förbi.

Ungefär så kan jag tänka mig att hon har mått, men vi hade våra förhoppningar på att hon skulle vara så pass frisk och ha i alla fall lite ork för att sova hos sin farfar, så att vi kunde transportera oss söder ut på fredagförmiddag, till de små, sneda och gula lekstugorna jag bokat på Vadstena camping och, framför allt en start i 2013 års Tjejvättern, det första staplande steget i JOHANNAS TJEJKLASSIKER.

Men, som sagt, det uppstod en situation, närmare bestämt igår kväll.
Märtal somnade bredvid mig, på den provisoriskt uppbäddade sjuksängen framför TV’n, hon vaknade, ledsen, och ville tydligen spendera sin feber tillsammans med Johanna.
Jag bar dit en mycket varm, och ledsen liten tjej.

En liten stund senare ropar det från sovrummet, jag kommer in och får en krampande, helt utslagen Märtal i famnen, ögonen har rullat upp, hon börjar bli blå om läpparna och är helt okontaktbar.
Hon bara rycker och rycker i hela kroppen, jag försöker på alla sätt att få kontakt med henne, tror att hon har fått något i halsen, att hon vill kräkas, men inte får upp det. Jag stoppar ett finger i hennes hals, jag vänder henne upp och ner, jag skakar och skakar men inget händer.

Jag tror, att jag resonerar som så, att jag vill springa till en granne, för att få hjälp av någon som förhoppningsvis är klar i huvudet och inte är på väg att bryta ihop.
Maria, sjuksköterska och granne känns som ett givet val, kalsonger, kvistar och brännässlor spelar inte någon större roll.

Samtidigt ringer Johanna 112, som skickar en ambulans, Märtal kvicknar till, slutar krampa och börjar andas nästan ljudlös.
Ögonen vill dock fortsätta att rulla upp i huvudet, jag vet inte riktigt vad Maria sa när hon öppnade, jag och Märtal hade nog redan börjat gå hem igen.

Ambulansen kommer när vi står i köket, hon gråter nu och börjar kunna fokusera sin blick. Hon har bitit sig själv i läppen och blöder.

De tycker att vi borde följa med in till Falun, konstaterar att hon har fått en feberkramp, totalt ofarligt, men kan se fruktansvärt ut för dem som ser det, jo tjena, känns ju som ett uttryck som passar in just där.

Märtal och Johanna åker ambulans, jag tar vår egen bil en 20 minuter senare, och sätter troligen hastighetsrekordet Älvdalen – Falun.
Trots att jag vet, innerst inne att allt är bra, så är det jävligt svårt att inte tänka dem värsta tankarna.

Alla som suttit i akut-rum vet ju att väntan kan bli lång, så också i vårt fall, men Märtals feber är borta, hon sover i Johannas knä.

05.00 får vi vårt rum, på barnavdelningen, de vill ha kvar henne för observation.

Vi väcks halv nio, av en sjuksköterska.  Märta sover när hon går,
för att efter en stund vakna, hon sätter sig i sängen som hon delar med Johanna, jag ser henne, hon tittar sig runt i rummet,hon ser mig och utbrister, kärnfriskt ” HEJ PAPPA!”
Hon går upp, äter lite frukost, duschar och verkar vara i sitt livs form, redo att utan problem springa, simma, cykla eller skida 10 mil!.
Hennes föräldrar är trötta, men otroligt glada över att hon visar upp ett sådant strålande humör!

Feberkramper är helt ofarliga, och kan hålla på i upp till 15 minuter, jag vill se de jävla föräldrarna som håller sig iskall i de 15 minuterna, som inte bryter ihop, gråter och svär.
Feberkramper är helt ofarliga, men kan som sagt upplevas så som att barnet ”kvävs” alternativt ”dör”.

All magsjuka och feber, all panik och alla känslor gör, att vi ställer in hela Vätternrundan, inte bryr oss nämnvärt om vi inte får något sjukintyg och blir av med pengarna.

Vi sparar vätternrundan, vi avslutar JOHANNAS TJEJKLASSIKER i Motala 2014, och ser fram i mot Vansbrosimningen i Juli istället!

Det betyder, om man ska se det roliga i allt det här, att Johanna måste börja träna simning! Vilket i sin tur betyder att det eventuellt blir väldigt många baddräktsbloggar i framtiden!

Kärlek, respekt och rock n roll // Kalle